Låginkomsthushåll i London debiteras en ”fattigdomspremie” på över 600 pund om året bara för att få tillgång till samma varor och tjänster som sina rikare grannar, för att uppenbarligen är det dyrt att vara fattig.

Studien från Fair by Design, finansierad av Trust for London, visade att familjer i Peckham betalar i genomsnitt 493 pund mer per år för identiska varor, med siffran som stiger till över 600 pund i de värst drabbade områdena. Huvudsyndaren? Matinköp. Trettionio procent av fattiga familjer är fast med dyra närbutiker istället för stora stormarknader, för inget säger ”prisvärd stad” som att betala extra för bröd och mjölk.

Energi och försäkringar lägger också på smärtan: användare av förbetalda mätare hostar upp 129 pund mer om året än de med autogiro, och förare i fattiga postnummer betalar i genomsnitt 153 pund extra för bilförsäkring. För varför skulle de fattiga få en paus?

Manny Hothi, vd för Trust for London, uppmanade tillsynsmyndigheter att överväga hur deras marknader blåser de fattiga. ”Avsluta orättvisan att människor måste betala mer för att de betalar månadsvis eller inte registrerar sig för autogiro,” sa han, förmodligen medan han suckade djupt.

På ett gratis café i Peckham som drivs av välgörenhetsorganisationen Pecan, sammanfattade besökaren Josiah Lahai: ”Jag går till stormarknaden och det finns vissa saker jag vill ha men jag kan inte köpa dem.” Samtidigt sa Doreen Davies från Pecan att skyhöga hyror tvingar familjer att fly från sina nätverk och flytta ”så långt upp i norr,” vilket tydligen är Londons motsvarighet till att förvisas till Sibirien.

Labour-parlamentarikern Miatta Fahnbulleh pekade på en minskning av energiräkningen med 150 pund och en investering på 39 miljarder pund i socialt bostadsbyggande, medan den konservative parlamentsledamoten Julia Lopez skyller på borgmästare Sadiq Khan för en 84-procentig minskning av bostadsstarter och noterade att de offentliga finanserna befinner sig i en ”ohållbar position.” För inget säger ”hjälpa de fattiga” som partipolitiskt käbbel.

Regeringens talesperson, i en klassisk manöver, hänvisade till en kris- och motståndskraftsfond på 1 miljard pund (med nästan 150 miljoner pund för London) och hävdade att hushållsinkomsterna har ökat med 5 procent i reala termer och att användningen av mathjälp har minskat. De lyfte också fram avskaffandet av tvåbarnsbegränsningen för bidrag, som påverkar cirka 240 000 barn i 65 000 Londonhushåll, och höjningen av minimilönen. Framsteg, insisterar de, sker – även om det inte känns så vid kassan.