Ännu en kvävande sub-saharisk sommardag i senvåren. Om detta är global uppvärmning säger en Reformkandidat: "Kom an bara." Han går ut till skåpbilen, startar motorn och låter den gå på tomgång – för inget säger "jag bryr mig om planeten" som att låta en fossilbrännare stå och puttra. Inomhus igen sätter han på radion där Tony Blair pratar. Ja, samme Tony Blair som invaderade Irak. En politiker som "pratar vettigt", tydligen.

Skit i netto noll. Det är vad han säger. Det är logiskt. Tänk tillbaka på istiden – det var inte så många internationella flygningar per dag medan neandertalarna levde, högst fem eller sex, och världen blev ändå mycket varmare. Så det är bara woke-snack. Han antecknar att fråga om Tony är ledig för att komma upp till Makerfield och knacka dörr.

Ett WhatsApp från Nigel – 10 minuter försenad, möte på lokala kaféet med fotografer och en tam reporter. Medan han väntar kollar han mejl. Ett från Carol Vorderman som klagar över att han sa hur snygg hon var på nätet. Vissa kvinnor kan bara inte ta en komplimang. Han antar att hon måste gå igenom klimakteriet eller nåt. Bestäm dig, älskling, tänker han.

Sen mejlet från Danny Kruger – såklart. Han messar varje dag, alltid samma: beundrar hans nordiska, arbetarklass-autenticitet, längtar efter att få följa med honom en dag och serva en panna. Har aldrig varit inne i en kommunal bostad förut, nyfiken på hur de små människorna lever och om han borde spraya sig med desinfektionsmedel först. Sen "men" – "Jag älskar din typiskt frispråkiga jargong, den är bedårande, men det kan vara bra om du försöker hålla igen lite de närmaste tre veckorna."

Till sist Daily Hate från Zia Yusuf – den killen lever i ett permanent tillstånd av ilska. Idag går han på Robert Jenrick för att han inte förstår att Reforms politik är att deportera alla utlänningar som bor i socialt boende. Hur korkad måste den där Jenrick vara? Tack gode gud att han inte kommer att leda någon avdelning när de vinner nästa val. Nu är det inte dags att bli mjuk. Självklart ska de deportera utlänningar – det är därför de kallas utlänningar, för att de är utländska. Vem vill bo i ett land med utlänningar i? Den där Rupert Lowe vet vad han pratar om. Kanske föreslå Lee Anderson att de försöker rekrytera honom.

Han kör de 50 meterna till kaféet, vandrar in och ropar: "Ge mig det vanliga, tack älskling, och försök hålla händerna borta från min avstängningskran." Sandra skrattar. Nigel är redan där omgiven av sin säkerhet och diverse medlemmar av media. Ser naturlig och avslappnad ut. "Vad vill du ha, Nige? Och jag pratar inte om Sandra. Bom, bom!"

Nige ber om menyn. "Jag tar den nordligaste frukosten du kan fixa – full engelsk med extra blodpudding. Och inga fina cappuccinos. Snabbkaffe går bra. Jag är inte som den där mjukisen Andy Burnham – slår vad om att han börjar dagen med en croissant och en havremjölk flat white."

"Det är för att han är en medelklass-metrosexuell från Liverpool," fräser kandidaten. "Han är inte riktigt nordlig som oss." Nige ler, stoppar en stor gaffel med fet bacon i munnen medan fotograferna knäpper bilder, skickar sedan iväg media och börjar kräkas. "Det var jävligt äckligt. Jag äter aldrig den skiten igen. Men du kan äta upp resten om du vill." Två frukostar. Succé! Det kommer att bli en kanondag.

En halvtimme senare, efter att Nige har rökt ett par cigg och tagit sin första pint för dagen, hoppar de båda in i skåpbilen och ger sig ut för att kampanja. Första stoppet är en av hans kunder. "Hur är läget, Jim?" "Inte så dåligt – även om röret fortfarande läcker." Han går tillbaka för att hämta sina verktyg, och medan han fixar läckan frågar han vem Jim planerar att rösta på den 18 juni. "Förr i tiden röstade jag på Boris," säger Jim. "Det gjorde jag också – Boris var en bra kille."

"Bara prata inte med mig om Brexit," säger kandidaten. "Det har varit en total katastrof. Alla de där politikerna som Boris och Ni