Nya Guinea, världens näst största ö, hyser mer än ett dussin distinkta ekoregioner – säsongstorra savanner, tropiska regnskogar, låglandsträskmarker – en enastående växtlighet som för närvarande blir grundligt rökt. I september och oktober 2026, när torka grep ön (ibland kallad Papua) under en stark El Niño, svedde bränder marken och rök höljde stora delar av den i veckor.

VIIRS (Visible Infrared Imaging Radiometer Suite) ombord på NOAA-20-satelliten fångade en bild av tjock rök som strömmade ut från den södra delen av ön den 11 oktober 2026. Under de senaste veckorna har skenande luftföroreningar försenat och ställt in flyg, stängt skolor och fått tjänstemän i vissa områden att uppmana barn och äldre att bära mask – en folkhälsovarning som blivit ett olyckligt stående inslag i den moderna brandssäsongen.

"Ibland späds rök som drivit in i konvektionen från närliggande åskväder ut eller lyfts upp i den övre troposfären, men mycket rök stannar nära marken och orsakar luftkvalitetsproblem", säger Robert Field, biträdande forskare vid NASA:s Goddard Institute for Space Studies och Columbia University. "Det är en fruktansvärd situation." Fields bedömning, även om den inte direkt bryter ny mark inom optimismavdelningen, är korrekt.

Enligt Global Fire Emissions Database (GFED) hade bränder i Papua Nya Guinea, på öns östra halva, släppt ut nästan 32 megaton kol fram till den 19 oktober – mer än något annat år på rekord vid den tidpunkten på året. "Utsläppen är redan mycket högre än 2015 års totala summa för hela året, och det är mycket troligt att detta blir det högsta året någonsin för Papua Nya Guinea, till och med högre än 1997", säger Guido van der Werf, brandforskare vid Wageningen University & Research. För sammanhangets skull: 1997 och 2015 var också El Niño-år med svåra bränder, vilket klimatologiskt är som att säga att ribban redan låg på golvet och någon kom med en limbo-stav.

På den indonesiska sidan, ibland kallad Västnya Guinea eller Indonesiskt Papua, överskred koldioxidutsläppen 35 megaton – det tredje högsta efter 2015 och 1997, andra El Niño-år med svåra bränder. Van der Werf ledde utvecklingen av GFED, ett satellitdrivet modelleringsramverk som använder en blandning av fjärranalys, vegetationsegenskaper och annan information för att uppskatta omfattningen av vegetationsbränder och utsläpp under nästan tre decennier.

Ovanligt torrt väder – en biprodukt av att El Niño förskjuter nederbördsmönster – har förberett ekosystem över hela ön för att brinna. Den sydligaste delen av Papua Nya Guinea, dominerad av relativt brandbenägna savanner och gräsmarker i Trans-Fly-regionen, gick mer än 90 dagar i följd utan regn, enligt Papua Nya Guineas nationella vädertjänst. Sedan augusti har delar av regionen sett nederbörd på ungefär 5 till 10 procent av det normala, enligt vädertjänstens data. Lokala nyhetsmedier rapporterar att torkan orsakar skördeförluster, vattenbrist och skolstörningar – för inget säger "klimatanomali" som en skolstängning orsakad av en himmel full av rök.

I denna normalt sett våta del av världen antänder människor de allra flesta bränder, säger forskare. Grödbränder, betesmarksunderhåll, avskogning och markröjning samt jakt är alla vanliga skäl till att människor bränner i Nya Guinea. Under torra förhållanden sprider sig ibland kontrollerade bränder och brinner okontrollerat som skogsbränder, särskilt i de torrare, sydligaste delarna av ön – en påminnelse om att "kontrollerad brand" är ett uttryck som förutsätter en viss nivå av kontroll.

"Vi ser en exceptionellt hög nivå av brandaktivitet i Papua Nya Guinea och östra Indonesien, särskilt Indonesiskt Papua och Kalimantan, i år jämfört med Sumatra och andra delar av västra Indonesien", säger Yang Chen, biträdande forskare vid University of California, Irvine. "Papua har framträtt som Indonesiens nya avskogningsfront."