I en hamnanläggning i La Guaira som hastigt gjorts om till bårhus utspelar sig en grymt repetitiv scen: familjer som i dagar letat igenom sjukhus, skyddsrum och rasmassor väntar nu i timmar på att få det värsta bekräftat. Med Venezuelas dubbla jordbävningar som drivit dödssiffran över 2 600 kämpar myndigheterna inte bara med att bärga kroppar utan också med att identifiera dem. Lokala resurser är överväldigade, vilket tvingar institutioner att improvisera – vilket nio dagar efter skalven innebär att kroppar förvaras utomhus eller i tält under den brännande solen.

Rad med stolar kantrar området inne och utanför Los Silos, där sorgen är smittsam. Ingen talar. Vissa stirrar tomt; andra scrollar på sina telefoner och läser nyheter eller svarar på meddelanden. Beväpnad personal från Bolivarianska väpnade styrkor kontrollerar tillträdet, vilket tillför en touch av auktoritär stämning. 'Jag är rädd för vad jag ska få se där inne, men det är enda sättet att få slut på denna ångest', säger en kvinna som letar efter sin systerson. Inne slår lukten av förruttnelse emot en först. Familjemedlemmar håller för munnen; tygmasker ger lite lindring. Snart slutar de reagera – människans anpassningsförmåga är skrämmande.

Hundratals kroppar ligger i rader, inslagna i plast och exponerade för solen, ordnade efter bärgningstid. I ena änden erbjuder ett tält gratis kremering; i den andra använder rättsmedicinare tandkort. Familjer står inför ett val: identifiera via kläder, eller sitta framför två tv-skärmar som visar över 1 000 bilder av svullna, mörka, skadade kroppar. De letar efter tatueringar, armband eller en dammig filt. En kvinna brister i gråt när hon känner igen sin son på en sådan filt; en främling omfamnar henne. En ung man viskar i sin telefon och försöker identifiera sin mor men säger att kropparnas tillstånd gör det svårt. 'Det här är som en skräckfilm', säger Liliana González, 60, som kom för sin moster men identifierade sin 37-årige systerson på hans tatuering.

Modesta Alemán, 56, reste från Carayaca för att hitta sin äldre syster Matilde, som bodde i Playa Grande – ett av de värst drabbade områdena. Frivilliga hörde röster från byggnaden men kunde inte nå någon. Modesta väntar utanför medan släktingar sköter identifieringen. Kanske är det bättre så, säger hon. Processen tar timmar: identifiering, fingeravtryck (om möjligt), kistor, dödsattester, sedan hämtning. Jéssica Soto, 42, har väntat i två dagar på kvarlevorna av sin 15-åriga dotter och treåriga barnbarn, som fastnade i sin lägenhet. Deras kroppar bärgades nästan en vecka senare. 'De låter en vänta på pappersarbete, lastbilar och vem vet vad mer', säger hon till BBC Mundo. 'De har haft dem i en kista i solen sedan igår. Jag har inget val än att vänta och lita på Gud.'

Liliana fick panik när hon fick veta att hon skulle identifiera sin systerson ensam, men två arbetare följde med henne. 'Tack och lov, för i ett sådant ögonblick är det skönt att känna någons hand.' Hennes moster ligger fortfarande begravd i rasmassorna. Hon fruktar att återvända till bårhuset för att upprepa processen igen.