Clever, känslosam – och väl värd hypen.
Jag kunde inte få ett bord på Skof på evigheter: det var för fullt, för uppbokat och alldeles för hektiskt. Det verkade som att det inte skulle bli någon lättsatt misocustard med skogshöns och dashi för mig. Jersey royal-potatis kokt i kycklingfett med inlagda valnötter? Jag skulle bara kunna beundra dem på avstånd. Det var som kattmynta: i Groucho Marx anda vill jag vara inne på vilken restaurang som helst som inte vill ha mig som kund.
Skof öppnade i Manchester i maj 2024 och hade redan i februari förra året en Michelinstjärna, så det är inte konstigt att platserna försvinner snabbt med bara 36 sittplatser. Denna rymliga före detta gardinlager skulle lätt kunna rymma två eller till och med tre gånger så många kuvert, men Tom Barnes, tidigare från L'Enclume i Lake District, är inte den sortens kock. Hans restaurangs namn kommer från hans pappa, Barney, som ganska ohöviskt sa till honom som barn att "scoffa" sin middag. Vad skulle Barney ha tyckt om sin pojkes utsmyckade, komplexa förrättssnacks med bäcköring och gyllene betor tartlett, eller bondböna, gädda rom och shiso på en Spenwood-ostkex? Båda är för övrigt enormt scoffbara. Barney, nu avliden, hedras i slutet av varje måltid via hans favorittiramisu, mer om det senare.
Skof, liksom L'Enclume, är en av de där intensivt avslappnade men ändå vilt eleganta restaurangerna. Klädkod är kom som du är. Deodorant är en välsignelse. Medan vi åt flödade australiensiska postpunkbandet Mental As Anything in i Arctic Monkeys via Sam Fender, men sedan, pang, anlände de två första rätterna ordentligt, var och en intrikat och avsiktlig: en mjuk, saftig Orkney-kammussla med grillad kålrabbi och konserverad tomatvatten, följt av den där lättsatta custarden med tryffel och svampdashi. Tänk på denna custard som en quichefyllning på steroider, och en som är väl värd att strypa folk för i en buffékö.