För fyrtio år sedan hade Paul Simon det tufft. Simon and Garfunkel-återföreningsturnén hade slutat i ett käbbel som får familjeträffar att verka fridfulla, hans soloalbum sålde som ljumna rester, och hans äktenskap med Carrie Fisher höll på att falla sönder snabbare än en billig tröja. Så naturligtvis bestämde sig den 43-åriga folkhjälten för att bygga ett strandhus på Long Island och lyssna på bootleg-band med sydafrikansk mbaqanga under pendlingen. För inget säger ”medelålderskris” som byggande och dragspelstung musik.

Det där bootleg-bandet, en gåva från en vän, blev det osannolika fröet till Graceland, albumet som skulle definiera hans karriär. Ashley Kahn, författare till den nya boken Days of Miracle and Wonder, som skildrar albumets tillkomst, noterar att många av oss fann stunder av självreflektion på bilresor under den eran. ”Om det inte var radion, så var det kassettband,” sa hon, vilket bevisar att amerikaner redan före poddar var desperata efter något att lyssna på under bilkörning.

Graceland, som släpptes 1986, var en ”jäkla enhörning” – en fras som fångar både dess sällsynthet och dess lätt magiska, lätt förvirrande natur. Det blandade Simons folk-känsla med sydafrikanska rytmer, med musiker som Ladysmith Black Mambazo och Ray Phiri, och sålde över 16 miljoner exemplar världen över. Men det väckte också kontrovers, eftersom Simon spelade in i Sydafrika under den kulturella bojkotten mot apartheid, vilket ledde till anklagelser om kulturell appropriering och politisk naivitet. Albumet vann Grammy för Årets album 1987, men dess arv förblir lika komplext som en jazzackordföljd.

Kahns bok dyker ner i tillkomstprocessen och utforskar hur Simons personliga turbulens och hans fascination för främmande ljud förenades till ett album som var både en kommersiell triumf och en kulturell flashpoint. Det är en berättelse om konstnärlig briljans, tvivelaktiga beslut och den bestående kraften i ett bra kassettband.