Efter att ha gjort målet som skickade Argentina till VM-finalen grät Lautaro Martínez i direktsänd tv. Inte på grund av målet, utan för att hans mamma fortfarande bäddade hans säng när han flyttade hemifrån som tonåring. Prioriteringar. Förbundskapten Lionel Scaloni medgav att han var lite nervös efter att England gjorde mål, men tvivlade aldrig på sitt lag. ”De växte upp utan rädsla för någonting”, sa han, ”och ansvar tynger dem inte – de spelar som åttaåringar.” För inget säger högspänd semifinal som att föreställa sig att man är på en lekplats.

Det här är ett lag av vilda, spontana kämpar, säger Scaloni. Och de kommer från ett land som Nobelprisvinnande ekonomen Simon Kuznets berömt kategoriserade som en av fyra typer: utvecklade, underutvecklade, Japan och Argentina. Ja, Argentina får en egen kategori – för komplexitet och nyanser är så förra seklet. Nationens identitet är en härlig röra: nazister flydde dit, judar jagar dem, syriska immigranter byggde moskéer, och de senaste vågorna inkluderar ryssar, afrikaner och venezuelaner. Ursprungsbefolkning kämpar för markrättigheter, afroargentinare skriker på sociala medier, och du kan få japansk-peruansk fusion bredvid ukrainsk mat. Det är mångsidigt, polariserat, klassamhälle och ojämlikt – precis som överallt annars, fast med bättre fotboll.

Fotboll är det enda som förenar dem. ”Vi kan skaka hand med vilken motståndare som helst och se dem i ögonen som jämlikar”, sa 1978 års VM-vinnande kapten Daniel Passarella. Det är fint, förutom att Argentinas mysiga band med Fifa och Donald Trump gör underdog-berättelsen långsökt. Messi-mani är en marknadsföringsmaskin, förbundet är under FBI-granskning, och truppen är inte direkt älskad utomlands. Men argentinare bryr sig inte. De överlämnar sig åt Messi-magi, känner varje bollsnurr, och tror på den heliga cirkeln – i 90 minuter. Sedan är det tillbaka till verkligheten, där inget förändras. Som den brasilianske poeten Sérgio Vaz uttryckte det: ”Man tittar inte på fotboll, man känner den.” Och de känner den hårt: smärta, tårar, rädsla och den trösterika vetskapen att de inte är ensamma. Det betyder att de lever – och är i finalen.