Veckans Westminster-psykodrama innehöll höga tjänstemän som drogs in i rampljuset, en grön parlamentsledamot som orsakade rabalder om alkohol, ärftliga pärer som fick sparken (på sätt och vis), och ett statsbesök som mest var ytligt. Dessutom vann Spurs äntligen en match, men låt oss inte ryckas med.

Vi ser inte ofta höga tjänstemän i det vilda – de sitter vanligtvis bakom skrivbord och försöker hindra sina ministrar från att göra katastrofala saker med sina departement. Men den här veckan drogs två av dem motvilligt inför utrikesutskottet för att förklara Keir Starmers utnämning av Peter Mandelson till USA-ambassadör. Obekvämligheten var olidlig, och vittnesmålen var, låt oss säga, lärorika.

Först ut: Olly Robbins, en Sir naturligtvis, som fick sparken som permanent sekreterare på utrikesdepartementet för att han inte nämnde att UK Security Vetting hade gett Mandelson två röda ljus och avrått från att skicka honom till Washington. Robbins, som kanske trodde att Starmer var så desperat att skicka Mandy att han kunde hantera risken, framstod som lite dum för en klok man. Han verkade styras av manualen för tjänstemän, oförmögen att tänka själv. Visst är det sunt förnuft att berätta för premiärministern att Mandelson misslyckades i säkerhetsprövningen? Men Robbins föredrog att få sparken framför att använda initiativ. Sedan var det Cat Little, bara en CB, kabinettets tjänsteman med ansvar för att lämna ut bevis till parlamentet. Hon var en slav under processen, oförmögen att bekräfta eller förneka något om det inte var inspelat, och sedan inspelat igen. Ju mer hon talade, desto mindre vettigt lät det. Det var en utbildning, på sätt och vis.

Samtidigt blev Hannah Spencer, den nyvalda gröna parlamentsledamoten för Gorton och Denton, beskylld från alla håll för att ha sagt att vissa parlamentsledamöter luktar alkohol och att hon är orolig över alkoholkulturen i Westminster. Inte en stor sak, skulle man kunna tro, men reaktionen var oproportionerlig. Nigel Farage ledde anstormningen, som aldrig låter någon hindra honom från att ta en pint. Andra parlamentsledamöter hakade på: "Det var inte ett vanligt jobb", sa de, så att dricka i röstningslobbyn var okej så länge man vacklade genom rätt sida. Vissa attackerade Spencer för att hon var grön; Rod Liddle i Spectator anklagade henne för klasskrig. Tydligen är alkohol för de förfinade klasserna. Mina sympatier ligger hos Spencer. Jag har inte druckit alkohol på över 39 år, men att vara parlamentsledamot är ett privilegium och ett ansvar. Nästan alla andra dricker inte på jobbet, så visst kan parlamentsledamöter klara det. Även om vissa journalister inte kan – vid korrespondentmiddagen i Vita huset, när en beväpnad man försökte döda presidenten, grep flera journalister vinflaskor. Totalt försvann 179 flaskor à $76 (£56) styck.

På de ärftliga pärernas front tog århundraden av tradition slut när de sista 92 förlorade sina platser i överhuset. På sätt och vis. Starmer tillät 26 av dem – 15 tories, två labour, nio crossbenchers – att återvända som livspärer om de avsäger sig familjetitlar. Denna uppenbara U-sväng är en muta för att påskynda reformen, tydligen. För dem som kastades ut var det känslosamt, med långa avsked. De hävdar att de kommer att vara en betydande förlust eftersom de inte var skyldiga sina platser åt nepotism. Men en livspär, 2:e baron Inglewood, även känd som Richard Fletcher-Vane av Hutton-in-the-Forest, klagade på att avskaffandet var "grovt". "Jag tror inte att någon tycker om att få sparken", sa han, "särskilt inte om anledningen är min fars identitet." Han missar poängen: det var hans fars identitet som gav honom jobbet från början.

Statsbesöket i USA gick ungefär som väntat, förutom en liten pinsamhet när New Yorks borgmästare Zohran Mamdani vägrade ett privat möte. Charles och Camilla skulle hellre ha stannat hemma (Starmer sa till dem att det var en trepiskpiska), men de spelade sin roll perfekt. Charles klagade inte när Trump trängde sig fram, sa inte ett ord när Trump kallade honom en "riktigt god vän" (en känsla definitivt inte besvarad). Charles bet sig i tungan när Trump sa att om kungen hade varit premiärminister, skulle han ha stött honom i Iranfrågan. Men Charles fick in stick under