Det var en het, torr eftermiddag våren 2009. En ung pojke i en för stor t-shirt och shorts som hölls uppe av ståltråd satt under ett träd mittemot ett bambukontor och väntade på en vit skåpbil. När International Organization for Migrations logotyp dök upp, strömmade en folkmassa mot en man som satte upp listor på väggen. Alla letade efter ett niosiffrigt ärendenummer som skulle avgöra deras framtid. Pojken hittade sin familjs nummer, sprang genom flyktinglägret i Nepal och brast in i deras hydda och ropade: 'Mamma, vi ska till Umerika.' Han kunde inte uttala 'Amerika', men han visste att det betydde möjligheter.

Hans mor, som hade begravt fyra barn och förlorat allt i Bhutans etniska rensning av över 100 000 etniska nepaleser, hörde något annat. Amerika innebar att lämna de sista sköra trådarna av ett förflutet hon fortfarande sörjde. Två år senare, efter medicinska kontroller och säkerhetsintervjuer, gick familjen ombord på ett plan – inte till Cleveland utan till Twin Falls, Idaho – en stad pojken inte kunde hitta på en karta.

Nu naturaliserad medborgare och journalist har Lok Darjee rapporterat om en rohingya-flykting vars död efter att ha övergivits av USA:s gränspatrull klassades som dråp, om mödrar som skiljts från sina barn, och om ett flyktingprogram som nästan stannade av samtidigt som undantag gjordes för vita sydafrikaner. Han frågar: Hur älskar man ett land vars regering sviker sina ideal? Hur älskar man grannar som välkomnade din familj med vänlighet, men sedan röstade för politik som kanske hade hållit dig ute?

Svaret, skriver han, ligger i att hålla två sanningar samtidigt. Småstaden Idaho lärde honom att köra bil, byta däck och fråga någon på balen – sedan röstade många av samma människor på Donald Trump. Demokrati, menar han, kräver att vi praktiserar både ärlighet och grace. Amerika har alltid innehållit extraordinär medkänsla och djupgående motsägelser, från slaveri till exkluderande politik. Att älska det kräver inte att man ignorerar någotdera; det kräver att man håller dem samman.

Han avslutar: Någonstans väntar ett annat barn på en lista på en bambuvägg. Han hoppas att de fortfarande viskar 'Amerika' som ett land där omöjliga början blir vanliga liv. Det är det Amerika den lille pojken som ropade 'Umerika' trodde på. Det är fortfarande det Amerika han tror på.