I en historia så brittisk som att stå i kö till en buss som aldrig kommer, stirrar den anspråkslösa fish and chip-butiken döden i vitögat. Skenande fiskpriser, arbetskostnader och förändrade smakpreferenser konspirerar för att göra denna kustnära stapelvara lika utrotningshotad som en panda med nikotinberoende. Men är detta verkligen slutet, eller kommer några käcka innovatörer att lyckas hålla fritöserna bubbliga?

Ta Plaice Station i Padgate, Cheshire. År 2007 körde Darren Sudlow, snickare till yrket, förbi det gamla stationsmästarhuset, lade märke till att det var tomt och bestämde sig för att hyra det. Hans son, Kieran, då 11 år, minns: "Han blev bara kär i stället. Han sa att han alltid hade velat ha en fish and chip-butik, av någon anledning." Trots att han saknade tidigare erfarenhet satsade Darren, och butiken blev en framgång från dag ett. "Han arbetade som en galning för att få den öppen och insåg sedan att det hårda arbetet inte ens hade börjat, och han hade en kö ut genom dörren", säger Kieran, nu 30.

Familjen bodde i närheten, och Kieran arbetade på Plaice Station som pojke, skalade potatis, diskade efter skolan och lagade mat vid spisen när han var 16. Han blev kock, arbetade i Australien i några år och återvände för att hjälpa till på deltid vid behov. Affärerna hade alltid gått ganska bra. De vann lokala utmärkelser och hade en lojal kundkrets. Men en dag i mars, minns Kieran, kom hans far in och berättade: "Jag tror att fish and chip-butiken kommer att läggas ner. Den går inte med vinst. Jag kan inte se att den fortsätter."

Och så hamnar ännu en brittisk institution på skärbrädan, dödad av ekonomins tvillingondska och det faktum att folk tydligen vill äta annat än friterad torsk. Frågan kvarstår: kan chippyn överleva, eller kommer den att ansluta sig till skaran av Blockbuster och dodo? Bara tiden, och kanske ett statligt subventionsprogram för panering, kan avgöra.