Den 15 september 2008 anlände Bobby Seagull till sitt kontor i Canary Wharf före klockan 06:00 – punktlig för vad som skulle bli hans sista dag som Lehman Brothers-handlare. Han hade förutseendet att ta med en shoppingvagn och tömma sitt varuautomatkort på 300 pund på choklad, med rätta resonerade att om banken kollapsade skulle hans snacksfond bli lika värdelös som bankens bostadsobligationer.

Nu, med flera varningslampor som blinkar på världsekonomins instrumentbräda, undrar vissa om vi befinner oss i utkanten av en ny finanskris. Den här gången verkar kanariefågeln i kolgruvan vara privat kredit – ett skuggbanksystem på 2,5 biljoner dollar som vuxit från ingenting på 15–20 år. Sarah Breeden, vice riksbankschef i Bank of England, noterar att det finns ”ekon av den globala finanskrisen” med ”hävstång på hävstång på hävstång” som skapar vad hon kallar en ”tårtlager” av skulder som ingen helt förstår.

Mohammed El-Erian på Allianz säger att likheterna med 2007 ”håller mig vaken om natten” och pekar på ”tydliga svagheter i det finansiella systemet som inte uppskattas ordentligt”. Larry Fink på BlackRock, vars företag har begränsat uttag från privata kreditfonder, håller inte alls med: ”Jag ser inga likheter alls. Noll.”

Lägg till oljepriser över 100 dollar per fat efter stängningen av Hormuzsundet, som Fatih Birol på Internationella energirådet kallar ”den största energisäkerhetskrisen i historien”, allvarligare än 1973, 1979 och 2022 ”tillsammans”. Samtidigt har över 2 biljoner dollar pumpats in i AI-investeringar i vad Bill Gates kallar ”en frenesi”, med 37 % av S&P 500:s värde koncentrerat till bara sju företag.

Och om beslutsfattare behöver reagera kommer de att finna sin verktygslåda tömd. Den brittiska statsskulden har klättrat från under 50 % av nationalinkomsten 2008 till nästan 100 % idag. IMF varnar för att ”policyutrymmet har urholkats” och ”internationellt samarbete är svagare” än tidigare år – vilket gör det svårare för länder att samordna sig som de gjorde när Gordon Brown hjälpte till att leda den globala responsen 2008.

Sarah Breeden ger en optimistisk ton: banker är ”mycket mer kapitaliserade nu” än 2008, med högre kontantreserver. ”Jag tror inte att om vi får stress kommer det att vara i samma skala”, säger hon. El-Erian håller med – till viss del: ”Vi är inte exakt i 2008-territorium eftersom jag inte tror att banksystemet, och därmed betalningssystemet, kommer att frysa. Men jag tror att vi befinner oss i en värld där risken för en finansiell olycka är hög.”