Tyskland håller andan i helgen när ett seismiskt val utspelar sig i landets östra delar, där Alternativ för Tyskland (AfD) siktar på att säkra en majoritet i delstatsparlamentet i Sachsen-Anhalt. En uttalad seger skulle markera första gången ett högerpopulistiskt parti har haft delstatspolitisk makt i landets efterkrigstid – en milstolpe som får motståndarna att nå efter luktsaltet och partiet att nå efter champagnen.

AfD ser detta som en språngbräda mot sina drömmar om rikstäckande makt, medan kritiker ser det som en punkt av allvarlig fara. Resultatet kan också innebära nya problem för den hårt pressade konservative förbundskanslern Friedrich Merz (CDU), då rykten fortsätter att florera om huruvida han kan fullfölja sin mandatperiod. Buad under offentliga framträdanden på senare tid, är Merz knappast en valtillgång. Kanske ångrar förbundskanslern sitt löfte att stoppa högerpopulismens framväxt, med tanke på att raka motsatsen har hänt – ett klassiskt fall av att lova att stoppa tidvattnet och sedan bli blöt om fötterna.

Däremot verkar AfD:s karismatiske toppkandidat i delstaten, Ulrich Siegmund, ha njutit av att dominera diskussionen och mediebevakningen. Den 35-årige mannen, som av Der Spiegel kallats ”Tysklands farligaste man”, har avfärdat rapporter om att personer som tidigare varit i nynazistiska kretsar finns bland dem som har inflytelserika roller runt honom. Han syns ofta, bland annat i sina egna många inlägg i sociala medier, bland beundrande skaror eller glatt åkande på en retro östtysk skoter – en nostalgitripp som tycks tilltala väljarna.

En kvardröjande nostalgi för det förflutna, tillsammans med ett akut missnöje med nuet, har matat partiets popularitet i dess östra fästen. Väljare uttrycker frustration över invandring, allmän säkerhet, Tysklands kämpande ekonomi, höga energikostnader och bistånd som skickas utomlands till länder som Ukraina. Vissa människor jag har talat med tror passionerat att AfD erbjuder en verklig chans till radikal förändring – och säger att Ulrich Siegmund har gett dem hopp. Andra supportrar är mindre säkra, men säger att de har förlorat tron på etablerade partier som har dominerat politiken i årtionden.

En AfD-politiker sa en gång till mig att om de fick chansen till delstatsregering, så skulle folk se att ”himlen inte faller ner”. Vissa av rörelsens belackare kanske inte håller med. Dess planer för Sachsen-Anhalt är mycket kontroversiella inom Tyskland. Partiet vill segregera flyktingbarn i särskilda klasser, med budskapet att ”deras vistelse i Tyskland endast är tillfällig”. Manifestet hävdar att ”sexuella avvikelser och icke-reproduktiva livsstilar” har aggressivt främjats över ”normala familjestrukturer”. HBTQ-regnbågsflaggor borde förbjudas att flaggas på skolor, menar partiet, medan barn borde lära sig mindre om nazisterna och mer om positiva aspekter av tysk historia – för ingenting säger ”positivt” som selektiv minnesförlust.

När det gäller invandring skulle en arbetsgrupp inrättas som en del av planerna på att internera och deportera migranter som inte längre har rätt att vistas i delstaten, medan partiet också kräver ett slut på ”olaglig, kulturellt främmande” massinvandring.

AfD:s Rysslandsvänliga sympatier har också väckt påståenden om att partiet inte kan anförtros känslig underrättelseinformation. När en rysk armémugg upptäcktes på kontoret hos den ledande AfD-figuren Hans-Thomas Tillschneider i Sachsen-Anhalt, sa han att det bara var en souvenir, och ”det är inte vårt krig”. Detta samtidigt som Berlin denna vecka offentligt skyllde på Moskva för ett misslyckat drönaranfall mot Leipzig/Halle flygplats – Kreml har förnekat inblandning. Under tiden har tyska säkerhetskällor varnat för att ryskstödda desinformationskampanjer, ofta mot AfD:s rivaler, har eskalerat – något som Moskvas företrädare beskriver som ”anti-rysk hysteri”.

Delstatsregeringar har betydande befogenheter över områden som lokal utbildning, polisväsen och kultur, medan deras delegater sitter i förbundsregeringens andra kammare – Förbundsrådet. En AfD-regering i S