Efter en bedrövlig april som tydligen glömde bort att regna, har början av maj klivit fram som en ansvarsfull vän som dyker upp med snacks. De smala vägarna är nu en kaotisk parad av blåklockor, hundkäx, backnejlikor och såddarv, som alla aggressivt övertas av ormbunkar. Den botaniska uppställningen inkluderar sköldbräken, hjärtbräken, hjorttunga, träjon, fjällig träjon och mjuk sköldbräken – den sistnämnda rullar ut sina blad som en fashionabel croissant – snart toppad av frodigt bräken, som för närvarande hånglar med bryonia.

Hagtornsblomningen hänger över försummade häckar som festliga girlanger, och bokarna har förlorat den där fräscha, genomskinliga glöden de får när de är unga och optimistiska. Häckbackarna, sargade och regelbundet klippta som en dålig frisyr, spirar ändå en mångfald av grönska som antyder att naturen inte bryr sig om skötselstandarder.

Före frukost vandrar din författare runt i en sval skogsträdgård där svarthättor sjunger tillsammans med grönsångare och försöker överträffa gärdsmygens genomträngande solo. Körsbärs-, päron- och äppelblommorna har alla lagt av, mycket blåst bort av kalla östvindar innan april hann avsluta. Det vita skummet från bullionkörsbär och den känsliga rosa färgen på venus pippin-äpplet var kortlivade men, du vet, vackra – som ett kändisäktenskap.

En gles uppsättning små gröna frukter syns på det 30 fot höga blizzard burcombe-körsbäret, ett träd uppkallat efter att ha överlevt stormen 1891. Det var ett av de första som ympades av James, din författares svåger, innan han och syster Mary startade sin egen fruktträdgård med lokala toppfruktsorter. Familjeträd, bokstavligen.

I fruktburen tar din författare bort tuvor av lökartat gräs och täcker runt blåbärs-, svarta vinbärs- och krusbärsbuskar. Gullvivor, alpina smultron, aklejor och oxtunga trivs där, och några grävs upp för att spridas. Samtidigt ligger en stor gräsorm ihoprullad i värme under svart plast som täcker förra årets hög och lever sitt bästa reptilliv.

Bortom trädgården blommar blåregn, röda hagtorn, azaleor och judasträdet som om de försöker vinna en botanisk Oscar. Det sista trädet att lövas är mullbärsträdet, som tydligen är fashionabelt sent till festen. South Devon-kor har sedan mitten av april roterats till sitt sommarbete på andra sidan. I hela församlingen väntar betesmarker för tjurar och får, förstaskördsensilagefält och grodda sädesslag på mer regn för att växa produktivt, för tydligen är Englands väder fortfarande på kafferast.