Det är 2049, och Daniel Connelly, 75, är en excentrisk ensling som tillbringar sina dagar med att skapa skulpturer av trasig keramik – för vem behöver vänner när man har skärvor? Hans spartanska tillvaro störs när ett longanträd, en familjeklenod av tillhörighet, faller i en storm. Mirandi Riwoes roman är egentligen inte Daniels historia; det är ett månggenerationellt epos som spårar hur det trädet hamnade där, med början hos bushrangern Ah Yang i 1850-talets Queanbeyan. Boken hoppar över 200 år och fyra perspektiv: Daniel 2049; hans faster Wendy, som har tidig Alzheimer i början av 2000-talet; gammelfaster Ruby, en kinesisk-australisk skådespelare som kämpar i 1950-talets Hollywood; och gammel-gammel-gammelmormor Maria, matriarken från 1850-talet. Den utforskar kinesisk-australiska erfarenheter och nyanserna av ras, kön och immigration. Strukturen verkar först säsongsbetonad – vinter, höst, sommar, vår – men löses sedan upp som ett släktträd som blir en levande organism. Riwoe fokuserar på äldre karaktärer i förvandling, vilket är uppfriskande i en värld besatt av ungdomlig självupptäckt. Wendy, som glömmer sitt liv, känner ”de krympande fragmenten av tid som tynger henne” och väljer aktivt att lämna skam och ånger bakom sig. Romanen utmärker sig i intergenerationellt minne och trauma, med rader som ”skammen du talar om är förfalskad, min älskling.” På nästan 300 sidor slukade jag den i en sittning. Prosan är tät och vacker, ibland för lång, men Riwoes språkbehärskning är obestridlig. Vissa segment känns förenklade – Rubys Hollywood-karriär, till exempel – men karaktärerna är så väl gestaltade att även de stunderna underhåller. Boken är en djup meditation över förbindelse och kontinuitet, men också smärta och ensamhet. Liksom Daniels skulpturer är den sammansatt av fragment, var och en med vassa kanter, och skapar ett familjeporträtt som känns levt under två århundraden.