En läsare skriver in med en familjekris som är både tragisk och absurd: deras 70-åriga mamma är så djupt inne i Tetris, patiens och enarmade banditer att hon lika gärna kunde vara ett spöke som hemsöker familjens vardagsrum. Missbruket började på 1990-talet med en stationär dator, flyttade över till en bärbar dator och bor nu permanent på hennes smartphone, där hon spelar även när någon talar till henne. Läsaren och hennes systrar skämtade en gång om det, men efter att deras far dog för fyra år sedan har spelandet eskalerat till den grad att mamma tillbringar timmar med flera enheter samtidigt, känslomässigt oåtkomlig och vägrar att prata om sorg eller söka stöd.
Psykoterapeuten Rebecca Harris, som leder National Centre for Gaming Disorders, bekräftar att detta är ett känt fenomen bland äldre vuxna. Hon menar att missbruk ofta börjar som copingstrategier – ett sätt att hantera något som sedan spårar ur. Den stora frågan, säger hon, är om mamma var känslomässigt oåtkomlig redan innan datorn anlände på 1990-talet. Harris råder att närma sig samtalet med medkänsla och noterar att spelandet fyller en funktion för mamma, så hon kan vara defensiv. Knepet är kanske att omformulera problemet: istället för att attackera spelandet, försök hitta aktiviteter där telefonen inte är användbar – som att gå ut och göra något tillsammans.
Harris erbjuder också ett lackmustest: skulle mamma sluta med beteendet om ett bättre erbjudande dök upp? Om inte, kan det vara ett genuint missbruk. Men läsaren bör också överväga om det kan slå tillbaka att ta bort spelen helt – om de underliggande känslorna inte hanteras, kan mamma bara hitta ett annat sätt att bedöva sig. National Centre for Gaming Disorders finns tillgängligt för stöd, tillsammans med spelhjälplinjer i Storbritannien, USA och Australien. I slutändan kanske läsaren är mindre orolig för mammas framtida spökeri än för sin egen ånger om de inte tar itu med detta nu. Vilket, ärligt talat, är en mycket rimlig rädsla.