Kommer du ihåg noughties, när Kristen Schaal var en stående figur på fringe-scenen och fick en pristnominering 2008 för sin tvåmannaföreställning med Kurt Braunohler, Double Down Hearts? Det var på den tiden då Flight of the Conchords sändes som sitcom, och Schaal var ungefär så medvetet knäpp och flyktig som komedi kunde bli. Tjugo år senare har hon inte ändrats ett dugg – till vår stora förtjusning och förvirring.

The Legend of Crystal Shell, hennes senaste tvåmannaföreställning med John Roberts, porträtterar Schaal som en halvkvinna, halvhäst som måste övervinna en livstid av skam för att framföra Tjajkovskijs Svansjön för kvällens publik. Hela grejen spelas som om den var skriven av en lågstadieelev hög på blandgodis – förtjusande och förbryllande i lika mån. Du vet, det vanliga.

Föreställningen inleds med att Schaal är instängd i en kartong-kylskåp-hästtransport, och blygt presenterar sig. Hon kommer ut för att berätta sin ursprungshistoria: avkomman av sin mammas osannolika möte med en hingst vid namn Shimmer. Vi träffar hennes vän Arnold (den misstänkt vilande) musen. Hon läser icke-sekventiella dikter och försöker fånga älvor i ett nät. För varför inte?

En luftigare skapelse är svår att föreställa sig, och mitt tålamod höll på att brista tills – vid en trumpetstöt – Crystals sedan länge försvunna pappa dyker upp. Det utökar åtminstone rollistan, om inte betydelsen, när denna blivande enhörning börjar sjunga om den felaktiga läkande förmågan hos sin "pyttelilla horn".

Så vad leder allt detta hästjoxande till? Båda artisterna är övertygande: Schaal som den overkliga vuxna barnet, Roberts som hennes Fonz-liknande far. Det finns något nästan djärvt i slumpmässigheten i handlingens utveckling, som om de hade satt sig själva utmaningen att acceptera varje första idé, hur godtyckligt den än för handlingen framåt. Det finns antydningar, om än svaga, att Crystals sena blomstring kan vara en metafor för klimakteriet. Om så är fallet, kastar det lite ljus men desto mer glitter när Schaals alter ego växer fram sitt eget tindrande enhörningshorn och lämnar ett liv i ödmjukhet bakom sig. Det finns inget ödmjukt över Schaals komedi, vars egenartade idiosynkrasi är lätt att beundra och oftast att unna sig.