Dante Alighieris Inferno kan innehålla mer än religiös symbolik och poetisk fantasi. Enligt ny forskning kan det berömda verket också representera ett tidigt tanksexperiment inom nedslagsfysik, som beskriver en katastrofal planetarisk kollision århundraden innan modern meteoritvetenskap fanns. Genom att jämföra Dantes beskrivningar med moderna teorier om asteroidnedslag och kraterbildning hävdar forskare att 1300-talspoeten föreställde sig en jordförändrande kosmisk händelse långt innan forskare förstod meteoritik.

I hundratals år har läsare tolkat Satans fall i Den gudomliga komedin som ett andligt fall från nåden. Men Timothy Burbery från Marshall University tror att Dante kan ha föreställt sig något mycket mer fysiskt och destruktivt. Med hjälp av begrepp från modern meteoritik föreslår Burbery att Dante framställde Satan som en massiv höghastighetsimpaktor som träffar södra halvklotet och driver rakt mot jordens kärna. Enligt denna tolkning tryckte kraften från kollisionen land norrut till norra halvklotet, vilket skapade helvetet som en jättekrater som sträckte sig uppåt underifrån. Samtidigt bildade förskjutet material från nedslaget berget Skärselden som en hög central topp på motsatta sidan av planeten.

Burbery jämför omfattningen av Dantes föreställda katastrof med Chicxulub-nedslaget (K-Pg) som kopplas till dinosauriernas utrotning. I denna läsning liknar Satan ett långsträckt asteroidstort objekt liknande den interstellära kroppen Oumuamua, som anländer med tillräcklig kraft för att utlösa en planetomfattande geologisk händelse. Liksom asteroiden associerad med K-Pg-utrotningen framställs nedslaget i Inferno som tillräckligt kraftfullt för att tränga djupt in i jorden och omforma planeten själv. Burbery jämför också Satan med Hoba-meteoriten, en 60 ton tung rymdsten som överlevde nedslaget i stort sett intakt. I denna tolkning behandlas Satan inte bara som en symbolisk figur, utan som en fysisk impaktor som förblev hel medan den permanent förändrade jordens struktur.

Studien omprövar också de berömda nio helveteskretsarna. Istället för att enbart se dem som symboliska lager som representerar synd, hävdar Burbery att de starkt liknar de terrasserade ringarna som ses i massiva nedslagsbassänger i hela solsystemet. Liknande kraterformationer kan hittas på månen, Venus och andra himlakroppar. Forskningen antyder att Dante intuitivt beskrev drag som liknar flerringskratrar bildade av jättenedslag. Burbery hävdar vidare att Dante förutsåg idéer kopplade till terminalhastighet och skorppenetrering, koncept som är knutna till hur extremt stora objekt beter sig när de kolliderar med planeter. Studien kopplar också dessa idéer till den icke-euklidiska geometrin som utforskas senare i Paradiso, vilket antyder att Dantes kosmologi kan innehålla överraskande avancerade fysiska koncept gömda inom dess litterära ramverk.

Enligt forskningen har denna tolkning implikationer bortom litteraturen. Burbery hävdar att berättelser och myter kan bevara observationer om naturkatastrofer och kosmiska hot långt innan vetenskapliga förklaringar uppstår. Arbetet antyder att Dante kände igen meteorer som verkliga geologiska krafter vid en tidpunkt då aristoteliska föreställningar fortfarande framställde himlen som perfekt och oföränderlig. Genom att presentera Satans fall som en våldsam fysisk händelse istället för en rent andlig allegori eller optisk illusion, kan Dante ha hjälpt till att flytta västerländskt tänkande mot idén att himlakroppar direkt kan omforma jorden. Burbery säger att denna koppling mellan litteratur och vetenskap uppmuntrar ett bredare perspektiv på hur gamla berättelser kan innehålla insikter som moderna forskare först nu börjar förstå. I slutändan kan Den gudomliga komedin nu ses inte bara som en av historiens största litterära prestationer, utan också som ett geofysiskt gedankenexperiment (tanksexperiment) som oväntat parallelliserar aspekter av modern meteoritik samtidigt som det fortfarande skiljer sig från dagens vetenskapliga förståelse.