Om titeln 'Bang My Box: The Robin Byrd Story' inte vinner något pris för Mest Oförglömliga Dokumentärnamn, kan vi lika gärna ge upp hoppet om mänsklighetens förmåga till glädje. Jyllian Gunther och Stephanie Schwams exuberanta porträtt av Byrd – en kvinnlig pionjär inom att föra vågade program till amerikansk television – har en skruttig charm och ett nostalgiskt hjärta, precis som sitt ämne.

Från 1977 till 1998 kunde New York-bor med kabel-TV ställa in på 'The Robin Byrd Show', ett sexpositivt, frisinnat public access-party som sändes sent på natten. Byrd, en självbeskriven 'orgydrottning' som medverkat i över ett dussin porrfilmer (inklusive klassikern 'Debbie Does Dallas'), var värd i sin signatur-svarta virkade bikini och mjölkvita manikyr, och hanterade uppträdanden och intervjuer med porrstjärnor och artister som Candida Royalle och Annie Sprinkle.

Mer kitscht än köttsligt, drevs programmen av fånig exhibitionism och en äkta entusiasm för alla sexuella läggningar. Men när Reagan-administrationen förhöll sig tyst om hiv/aids på 1980-talet blev Byrd politisk, och marknadsförde upprepade gånger säkert sex och välkomnade homosexuella fans till sina inringningssegment. Och när arga konservativa försökte stoppa henne, vann hon en rättegång mot kabelbolaget som ville koda hennes program.

Nu en nöjd sjuttioåring är Byrd fortfarande igenkännlig bakom sin lurviga blonda lugg och smittsamma goda humör. Betraktad med värme av Shelly Byrd, hennes man sedan 1974, minns denna osannolika första tillägget-krigare en svår barndom och begrundar sitt arv. Medan hon rör sig mellan sin röriga lägenhet på Manhattan och sitt älskade hem på Fire Island, kämpar Byrd med beslutet att lämna ifrån sig sina över 600 band ('mina bebisar') och andra minnessaker till en ivrig arkivarie. Att hon inte redan gjort det är förvånande, men å andra sidan, vem av oss är ivrig att släppa taget om sina bebisar?

Sammanställd med kärlek (Sarah Jessica Parker är bland producenterna) och en beundransvärd ekonomi, är 'Bang My Box' beströdd med kvicka, uppriktiga kommentarer från Sandra Bernhard och journalisten Michael Musto. Resultatet är en livlig återblick till en tid när program som Byrds inte egentligen handlade om sex. Vad de sände var frihet.