Sadiq Khans värmeparata plan för London är en förnuftig anpassningsstrategi som borde fungera som en färdplan för andra städer – för tydligen behöver vi en färdplan för att inse att hus inte borde vara dödsfällor.

”Vår tillit till att våra hem ska skydda oss från omvärlden är hotad”, skriver geografen Sam Johnson-Schlee i Hot House, sin senaste bok om hur värme har förändrat hemlivet. Denna sommar har höga temperaturer blivit oundvikliga. Människor har klarat sig med provisoriska lösningar: hålla gardiner dragna, lägga folie över fönster, eller – för den som har råd – koppla in en luftkonditioneringsenhet. Planeringsexperter varnar för att, med endast ungefär hälften av kommunerna som kräver att nya byggnader inkluderar kylstrategier, kommer många hem att bli ”dödsfällor” när temperaturerna stiger.

Storbritanniens hem byggdes inte för att klara detta. Landets historiskt milda klimat tillät byggare att uppföra hus utan isolering, medan industrialiseringen gav gott om kol att bränna när temperaturen sjönk. Många hem är följaktligen dragiga på vintern och kvava på sommaren. Till skillnad från de i medelhavsklimat saknar brittiska hem persienner och skuggade gemensamma utrymmen. Medan Ildefons Cerdà, Barcelonas stadsplanerare, designade bostadskvarter med svala innergårdar och fasade hörn för att släppa in vindar, reste Storbritanniens viktorianska byggare rader av radhus – många utan tvärventilation – och gav lite tanke åt solens rörelse.

Har du en åsikt om frågorna som tas upp i denna artikel? Om du vill skicka in ett svar på upp till 300 ord via e-post för att övervägas för publicering i vår brevsektion, klicka här.