1950, under en lunch vid Los Alamos National Laboratory, utbrast fysikern Enrico Fermi – en av arkitekterna bakom Manhattanprojektet, så ingen främling för stora frågor – "Var är alla?" (eller, som en annan deltagare mindes, "Undrar du aldrig var alla är?"). Frågan handlade inte om lunchfolket; den handlade om kosmos. Om utomjordingar finns, varför har vi inte stött på dem ännu? Det ögonblicket förvandlade utomjordiskt liv från ett ämne för filosofiskt klotter till en seriös vetenskaplig gåta.

I århundraden undrade mänskligheten över liv på månen eller Mars men accepterade att vi aldrig skulle få veta säkert – för, du vet, interstellära resor var inte direkt i broschyren. På 1950-talet började dessa gränser se mindre ut som väggar och mer som farthinder. Rymdflygning var i sikte, och forskare experimenterade redan med sätt att fånga radiosignaler från stjärnor ljusår bort. Tekniken var i sin linda, men budskapet var tydligt: mänskligheten var inte längre permanent fastnaglad vid jorden. Så, var är alla? Tystnaden består, men åtminstone lyssnar vi nu med bättre utrustning.