President Trump har meddelat att USA och Iran har nått en överenskommelse för att avsluta sitt krig. ”Grattis till alla!” skrev han på sin Truth Social-sida i kväll. Sedan gick han för att övervaka den pråliga offentliga tillställning han arrangerat för sin födelsedag på södra gräsmattan vid Vita huset. USA har dock lite att fira: Trump och hans team har på rekordtid precis förlorat ett krig mot en militärt medioker – men ändå extremt farlig – motståndare.

Detaljerna i avtalet är fortfarande obekräftade, men presidenten är naturligtvis ivrig att framställa resultatet som en seger. (Trump hade bråttom att underteckna avtalet på sin födelsedag; iranierna, som nu verkar ha kontroll över hela den här affären, sa istället att de skulle skicka någon till ett möte i Schweiz på fredag.) Men redan innan vi har detaljerna är det klart att Trump har misslyckats med att uppnå vartenda mål han satte upp för detta valkrig, och nu är han fast besluten att underteckna, försegla och leverera USA:s kapitulation så snabbt som möjligt.

Om nederlag verkar vara ett starkt ord, överväg vad vi faktiskt vet om hur detta krig kommer att sluta. Iran har lidit betydande skada från USA:s och Israels militära aktioner. Men som jag och andra varnade för från början: att döda människor och bomba saker leder inte i sig till seger. Verkligheten är att kriget kommer att avslutas med att regimen i Teheran är intakt och i händerna på Islamiska revolutionsgardet; Hormuzsundet kommer att förbli under hot från iranska attacker; Iran kommer fortfarande att inneha betydande drönar- och missillager; regimen kommer att behålla förmågan att vara statlig sponsor av terror; och många sanktioner kommer att hävas och miljarder dollar i frysta tillgångar kommer att flöda till Iran. Med andra ord har iranierna uppnått sina viktigaste strategiska mål – regimöverlevnad framför allt – medan amerikanerna inte har uppnått några av sina egna.

Faktum är att USA kanske har gjort sämre ifrån sig än att inte vinna något. Iran, även om det är tillfälligt försvagat, är nu en ännu mäktigare politisk aktör: Regimen i Teheran stod emot en massiv amerikansk attack, överlevde och tillfogade sedan smärta på olika stater i Gulfen som straff för att de gick med i Trumps krig.

Israelerna har å sin sida lämnats i sticket. Det är svårt att fälla några tårar för premiärminister Benjamin Netanyahu, som oklokt uppmuntrade Trump att attackera Iran, men även han känner av förödmjukelsens sting. Iranierna kopplade listigt Netanyahus krig mot Hizbollah i Libanon till Trumps krig i Gulfen, och Trump är nu arg på Netanyahu för att han gjort det svårare för USA att ta sig ur konflikten. (När Netanyahu planerade stora attacker i Beirut i början av juni ringde Trump honom, svor åt honom och sa: ”Du skulle sitta i fängelse om det inte vore för mig.”)

Enligt uppgift kräver det kommande avtalet ett upphörande av fientligheterna i regionen, inklusive i Libanon – och Trump förhandlar som om han kan leverera på det kravet samtidigt som han lämnar Jerusalem utanför. Idag sa israelerna att Hizbollah hade avfyrat vapen mot Israel. Istället för att uppmana iranierna att hålla tillbaka sin proxy gick Trump ut på sociala medier och sa åt israelerna att lugna ner sig, och noterade att attacken ”var mycket liten och meningslös, ingen skadades, skadades eller dödades, och borde inte störa denna viktiga process.”

Trump-administrationen kommer att hävda att den uppnådde en seger eftersom den fick ett Iran utan kärnvapen. Men detta påstående är både fånigt och överflödigt. Teheran hade redan för 10 år sedan i JCPOA lovat att inte söka kärnvapen. Ingen borde lita på iranierna, men innan Trump ensidigt sade upp avtalet under sin första mandatperiod verkade JCPOA fungera. Än viktigare: när Trump valde att gå i krig var Iran långt ifrån att skaffa en bomb, och absolut inte inom veckor från ett vapen, som Trump påstod. Ansträngningen att hävda att detta krig har besegrat