Få idéer inom modern vetenskap har omformat vår förståelse av verkligheten mer djupgående än rumtiden – den sammanvävda väven av rum och tid i hjärtat av Albert Einsteins relativitetsteori. Men om du tror att fysiker har en klar uppfattning om vad den egentligen är, tro om igen. De bråkar fortfarande om huruvida det är en struktur, ett ämne eller bara en ihärdig metafor.

Rumtiden beskrivs ofta som ”verklighetens tyg”. I vissa redogörelser är detta tyg ett fast, fyrdimensionellt ”blockuniversum” – en komplett karta över alla händelser, dåtid, nutid och framtid. I andra är det ett dynamiskt fält som böjer och kröker sig som svar på gravitation. Men vad innebär det egentligen att säga att rumtiden existerar? Vad är det för slags sak? Dessa frågor är inte bara filosofiska. De sitter i hjärtat av hur vi tolkar modern fysik och formar tyst allt från hur vi förstår allmän relativitet till hur vi föreställer oss tidsresor, multiversum och vårt ursprung.

Språket vi använder för att beskriva rumtiden är ofta vagt, metaforiskt och djupt inkonsekvent. Den österrikisk-brittiske filosofen Ludwig Wittgenstein varnade en gång för att filosofiska problem uppstår när ”språket går på semester”. Fysik, visar det sig, kan vara ett utmärkt exempel. Under det senaste århundradet har välbekanta ord som ”tid”, ”existera” och ”tidlös” återanvänts i tekniska sammanhang utan att undersöka vilket bagage de bär från vardagsspråket. Detta har lett till utbredd förvirring om vad dessa termer egentligen betyder.

Inom fysikens filosofi, särskilt i en syn som kallas eternalism, används ordet ”tidlös” bokstavligt. Eternalism är idén att tiden inte flyter eller passerar – att alla händelser över all tid är lika verkliga inom en fyrdimensionell struktur känd som ”blockuniversum”. Enligt denna syn är hela universums historia redan utlagd, tidlöst, i rumtidens struktur. I detta sammanhang betyder ”tidlös” att universum självt inte varar eller utvecklas i någon verklig mening. Det finns inget blivande. Det finns ingen förändring. Det finns bara ett block, och all evighet existerar atemporalt inom det.

Men detta leder till ett djupare problem. Om allt som någonsin händer genom evigheten är lika verkligt, och alla händelser redan finns där, vad innebär det egentligen att säga att rumtiden existerar? Det finns en strukturell skillnad mellan existens och förekomst. Det ena är ett sätt att vara, det andra ett sätt att hända. Föreställ dig att det står en elefant bredvid dig. Du skulle sannolikt säga: ”Denna elefant existerar.” Du skulle kanske beskriva den som ett tredimensionellt objekt, men viktigt är att det är ett ”tredimensionellt objekt som existerar”. Däremot, föreställ dig en rent tredimensionell elefant som blixtrar in i rummet för ett ögonblick: ett tvärsnittsmoment i en existerande elefants liv, som dyker upp och försvinner som ett spöke. Den elefanten existerar inte riktigt i vanlig mening. Den händer. Den förekommer.

En existerande elefant varar över tid, och rumtiden katalogiserar varje ögonblick av dess existens som en fyrdimensionell världslinje – ett objekts bana genom rum och tid under dess existens. Den imaginära ”förekommande elefanten” är bara en rumslik skiva av det röret; ett tredimensionellt ögonblick. Applicera nu denna distinktion på rumtiden själv. Vad innebär det för den fyrdimensionella rumtiden att existera i samma mening som elefanten existerar? Varar rumtiden i samma mening? Har rumtiden sin egen uppsättning ”nu”-ögonblick? Eller är rumtiden – mångfalden av alla händelser som händer genom evigheten – bara något som förekommer? Är rumtiden helt enkelt ett beskrivande ramverk för att relatera dessa händelser?

Eternalism grumlar denna distinktion. Den behandlar hela evigheten – det vill säga all rumtid – som en existerande struktur, och tar tidens gång för att vara en illusion. Men den illusionen är omöjlig om all rumtid förekommer i en blixt. För att återfå illusionen att tiden passerar inom detta ramverk