Europeiska kommissionen uppdaterar sin arktiska politik, med ett nytt uttalande planerat till hösten. Till skillnad från 2021 års version, som tydligen trodde att Arktis bara var en riktigt kall plats med lite klimatförändringar, kommer uppdateringen att betona säkerhet, försvar och uppkoppling. Dessa tillägg är förnuftiga. Men det finns en risk att Bryssel utformar en ambitiös arktisk politik samtidigt som man ignorerar en av Europas mest strategiskt användbara tillgångar: Andøya Spaceport i norra Norge. Hindret för att Andøya ska bli en standarduppskjutningsplats är inte tekniskt – det är politiskt, vilket är den typen av problem som borde vara lättare att fixa men oftast inte är det.\n\nEtt konkret test på om EU:s nya prioriteringar är seriösa är hur man hanterar tillgång till rymden från europeiska Arktis. EU bör anpassa sin uppdaterade arktiska politik till IRIS² Secure Connectivity-programmet för att integrera Andøya i europeisk kritisk infrastruktur och uppdatera IRIS²-ramverket därefter. Den 13 mars 2026 stod Norges statsminister Jonas Gahr Støre och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz på Andøya för att bevittna Europas nästa steg mot autonom rymdtillgång. Den tyska raketfirman Isar Aerospace förbereder sin andra Spectrum-uppdrag där. Om det lyckas kommer Andøya att bli den första operativa rymdhamnen på det europeiska fastlandet som placerar nyttolaster i låg omloppsbana – en milstolpe som direkt minskar Europas beroende av icke-europeisk uppskjutningsinfrastruktur, vilket är rymdmotsvarigheten till att äntligen lära sig laga mat istället för att beställa hämtmat hela tiden.\n\nDet här handlar inte bara om ett företag. En framväxande nordisk rymdkorridor tar form. Sveriges Esrange Space Center avancerar mot satellituppskjutningskapacitet. Finlands ICEYE har undertecknat en avsiktsförklaring med Swedish Space Corporation för att fördjupa samarbetet. Norska KSAT utökar sin arktiska marksegment till omloppsbana med sin Hyper in-orbit relay-konstellation. Och i november 2025 undertecknade ESA och Norge en avsiktsförklaring om att undersöka möjligheten att etablera ett permanent ESA Arctic Space Centre i Tromsø – första gången ESA överväger ett dedikerat institutionellt arktiskt fotavtryck på norsk mark. De finansiella åtagandena speglar den strategiska tyngden: ESA godkände en budget på 22,3 miljarder euro för 2026–2028, den största någonsin. Norge har åtagit sig 292 miljoner euro inom den ramen. Tyskland har meddelat 35 miljarder euro i nationella rymdrelaterade försvarsinvesteringar till 2030. Norges egen High North-strategi, publicerad i augusti 2025, behandlar Andøya-rymdinvesteringar tillsammans med försvarsuppbyggnad och energiexpansion i Finnmark som strukturella investeringar av nationell säkerhetsbetydelse, inte sektoriella trevligheter.\n\nNorge deltar i Copernicus, Galileo och EGNOS genom EES-avtalet och har säkrat deltagande i EU:s nya IRIS² Secure Connectivity-program med ett åtagande på 451,6 miljoner kronor till 2027. Det är ett betydande åtagande. Men det finns en strukturell motsägelse. Enligt det nuvarande IRIS²-ramverket ska uppskjutningar ske från EU-medlemsstaters territorium. Användning av en rymdhamn i ett tredjeland som Norge är endast tillåten i "vederbörligen motiverade exceptionella fall". Det innebär att Andøya, enligt nuvarande regler, inte kan bli ett standardalternativ för europeiska uppskjutningar för IRIS²-uppdrag – även om hindret är politiskt, inte tekniskt. Skillnaden mellan "exceptionellt fall" och "standardalternativ" är konsekvent. Om Andøya används ibland under ett undantag skulle styrningsbeslut sannolikt ligga hos Europeiska kommissionen och programmekanismer. Men om Norge och EU vill att Andøya ska bli en pålitlig del av Europas uppskjutningsarkitektur räcker inte politisk välvilja. Själva förordningen måste ändras.\n\nDet är därför EU:s arktiska politiks översyn är viktig för rymden, och varför rymdfrågan måste vara med i den arktiska politiksöversynen. Kommissionens uppmaning till bevis lägger uttryckligen till uppkoppling, säkerhet, trygghet och internationellt samarbete som nya prioriteringar vid sidan av klimat