Nåväl, det går inte att komma runt det nu. Det som många av oss en gång fruktade har blivit verklighet – och med 'verklighet' menar vi den sorten du inte kan ignorera ens om du gräver ner huvudet i sanden, vilket för övrigt nu förmodligen är för varmt för det ändå.

De farliga förhållanden som klimatforskare länge varnat för har blivit vår gemensamma, om än djupt oönskade, upplevelse. Säsong efter säsong fördjupas vår bekantskap med oordning och extremväder, som ett dåligt förhållande med vädret som bara inte tar slut. På båda halvkloten rasar skogsbränder ända in i våra städer och bränner ner hela stadsdelar – för vem behöver en lugn, intakt stadsdel när man kan ha en pyrande sådan? Marina värmeböljor bleker koraller och kokar sjögräs i global skala, och förvandlar havet till en oavsiktlig skaldjursgryta. Denna nordliga sommar har fört med sig temperaturer som de flesta européer förknippar med den australiska öknen – förutom att de nu är i Europa, vilket är ungefär så roligt som det låter. Värmeböljor i Europa har paralyserat hela länder, förstört infrastruktur och dödat medborgare i tusental. Ja, tusental. Det är inget stavfel.

Global uppvärmning är en skandal, inte en tragedi. En tragedi antyder att det var oundvikligt, ett ödets nyck. Detta görs mot oss medvetet. Vi förtjänar fakta om klimatkrisen, och vi väljer The Guardian eftersom det är en av de få platser som finns kvar för att dela dem ärligt – och tydligen för att använda 'stödhandlingar' som en insamlingskampanj för planeten. Klimatkampanjen 2026 uppmanar dig att hjälpa till att nå 30 000 stödhandlingar. För om det finns en sak som stoppar en skogsbrand, så är det en god stödhandling. Eller, du vet, faktisk handling. Men vi tar vad vi kan få.