Michael Winterbottoms 24 Hour Party People är tillbaka på bio för sitt 24-årsjubileum, för inget säger 'fest' som en kvartssekell gammal film om en man som höll dem. Den frigående, djärva och uppriktigt sagt intressanta filmen skildrar Manchester-legenden Tony Wilson – Factory Records-impressario, klubbägare och Granada TV-journalist – som var en drivande entreprenöriell kraft bakom stadens musikscen och en vägledande stjärna för band som Joy Division, New Order och Happy Mondays.

Steve Coogan spelar Wilson, ett rollval som filmens ursprungliga recension noterade var utan tvekan det enda möjliga. Coogans huvudroll, beskriven som 'Partridgeansk', levererar varje replik som om han gör ett torrt inslag till kameran – vilket, för en mindre TV-personlighet som också var en stor spelare i den verkliga världen bortom kameran, är en postmodern kombination som den sofistikerade och intelligenta Wilson själv säkert uppskattade.

Filmen återutges, och den ursprungliga recensionen medgav att den på vissa sätt var övertygad, kanske av sin nästan nonchalanta, slängda ton som etableras jämnt från första till sista stund. Men Winterbottoms A Cock and Bull Story, adapterad från Laurence Sterne, beskrivs ibland som hans postmoderna verk, även om denna film – med sitt fjärde vägg-brytande, verkliga cameos och dokumentär-realistiska självmedvetenhet – förmodligen är ännu mer metatextuell.

Så om du missade den för 24 år sedan, eller bara vill se Coogan göra sitt bästa 'jag är på TV men också i ett bands uppkomsthistoria'-ansikte, är nu din chans. Filmen förblir en djärv hyllning till Manchesters musikscen, och en påminnelse om att ibland är det bästa sättet att berätta en sann historia att ständigt påminna alla om att det är en historia.