M John Harrisons prosa har hänfört denna recensent sedan tonåren, och även Angela Carter, Deborah Levy och Robert Macfarlane – men tydligen inte tillräckligt för att övervinna genrsnobberiet om science fiction- och fantasysandlådorna där han lekt i decennier. Hans roman Climbers från 1989, en rigoröst realistisk historia, såg ut att äntligen kunna ge honom lite mainstream-respekt, men Harrison är Harrison, och sedan dess har han hållit sig genrefluid och kompromisslöst egendomlig.
På 1970- och 80-talen skrev han om Viriconium, en sagolik stad som förfaller till dekadens och anarki – en svindlande men sinister flyktlucka för läsare som föredrog en avlägsen mardröm framför vardagens slit. Men här på 2000-talet har verkligheten blivit så fantastisk att Harrison inte längre behöver uppfinna fiktiva dystopier; hans anarkistiska, sönderfallande metropol är nu London, och hans nya roman The End of Everything utspelar sig i en namnlös stad på Kentkusten. Boken bjuder på en dyster men briljant berättelse om gåtfulla utomjordiska entiteter och långsamt socialt förfall, och blottlägger den skrämmande osäkerheten i livet just nu – för tydligen har även våra fiktiva apokalypser nedgraderats till lokala nyheter.