Det tog Camille 15 år att göra sitt nya album, *The Sound of Milk* – ett trippelalbum som dokumenterar varje steg i uppfostran av hennes två barn med kompositören Clément Ducol. *Naissance* (2015) är en fältinspelning av babygurgel och hittade ljud, utan några riktiga instrument. *Enfance* (2020) är en ”fickmusikal” full av föräldrasmåvisor om trappor och tvättmaskiner. *Adolescence* (2025) är ett fullproducerat popalbum som tar sig an ekologisk kollaps och skärmberoende. Camille säger att hon kunde ha släppt varje del tidigare men inte var redo: ”Jag behövde kunna ta ett steg tillbaka och se på resan. Jag behövde känna mig tillräckligt grundad för att släppa det i en värld som inte respekterar barn och mödrar.”

Camille, nu 48, är känd för vokala experiment – beatboxning, hallonspott och vad hon en gång kallade ”läppfisksynt” – och hennes katalog innehåller låtar om hur spermier blir mjölk, samt Oscarsbelönat arbete för *Emilia Pérez*. Hon var tvungen att kämpa mot sitt skivbolag för att släppa *The Sound of Milk* som den är. ”De här låtarna anses vara mammagrejer: ‘Det här bör stanna i ditt hem. Gör riktiga låtar, radiolåtar, i studion.’ Men det här är låtar. Det här är mitt liv, och moderskap får världen att gå runt.” Albumet är tillägnat glädje inför mörker, som en motvikt till hennes egen ”mörka person”-natur. ”För att bekämpa depression behöver du glädje. Det låter väldigt självklart, men det är därför jag valde att sjunga.”

Camille tar också sikte på president Macrons uppmaning 2024 om ”le réarmement démographique” – bokstavligen att återbeväpna befolkningen för att motverka låga födelsetal. ”Du kan känna att du gör soldater åt världen,” säger hon. ”Mödrar föder, sedan förväntas de vara effektiva nästa dag, månad eller tre månader efter.” Albumet står för ”tid, för glädje, för vad som händer när du har tid med dina barn.” Hon utelämnade medvetet de tuffa delarna av föräldraskapet. ”Idag har glädje blivit tabu. Det är irriterande. Det är som ekologi – åh, det här är en lyx. Kom igen, låt oss återbeväpna befolkningen och prata om krig och verkliga problem.”

Hennes tonåringar älskar skivan. ”För sin avslutningsshow bjöd min son in mig att sjunga låtarna med sina vänner. Och han fyller 16 – så jag tycker det är väldigt gulligt.” Det här blir den första turnén som hennes familj inte följer med på, vilket tvingar henne att ”skapa en familj med mitt band och publiken.” Albumet, säger hon, handlar om ”den där svindeln, den där förundran över livets mirakel.” Och också om att förbereda sig på att barnen flyttar. ”Det känns så bra att ta hand om dem man älskar, det tar dig ur din egocentriska värld, men sedan tänker du, vem är jag? Hur kan jag må bra med bara mig själv så att de känner sig friare att bli vuxna? Det är en riktig spark i baken!”