Angela Nissels senaste bok, Good Grief, Pass the Bread, Mom Is Dead, är en memoar om att vårda en svårt sjuk förälder – men den levereras med den typen av galghumor som får en att undra om hon mår bra och om hon tar emot önskemål. Nissel gjorde först succé med The Broke Diaries, som växte fram ur en collegeblogg där hon detaljerat beskrev sina dagliga strider och, ibland, pinsamheter som fattig student. Hon gick vidare till att producera och skriva för hitserier som Scrubs och The Boondocks, och var med och grundade Okayplayer tillsammans med Questlove – en banbrytande sajt inom hiphop som, som vi kommer att få lära oss, är ett bitterljuvt minne för Nissel.

I ett samtal med The Verge delade Nissel med sig av sin favoritpryl (sin första Fitbit), sina föredragna appar (Craigslist, såklart) och sin djupa frustration över fickringningar – för tydligen kan en telefon känna igen ditt ansikte men inte din plånbok. Hon avslöjade också sitt käraste spelminne: Castle Wolfenstein på Commodore 64, som kändes som framtiden men nu ser ut som Pong jämfört med moderna spel. Ändå, säger hon, var det roligt att döda nazister från det förflutna.

Nissels kvickhet sträcker sig till hennes råd: 'Var intressant och intresserad!' vilket innebär att gå offline och ha saker att prata om utöver sociala medier. Hon föreslår lokala kurser på kommunala högskolor och gratis fågelskådningsgrupper – för inget säger 'botemedel mot ensamhet' som ömsesidig fågelskådning. När hon fastnar ger hon sig själv tillåtelse att koppla av och ta in någon annans skapelse, eller som hon uttrycker det: 'Ta en ätbar. Jag är en erfaren användare nu.' Hon har lärt sig att dosera precis rätt så att hennes ångest försvinner och hon kan skapa konst utan rösten i huvudet som säger: 'Det här suger! Alla kommer att hata det, och du kommer att dö fattig!'

Men allt är inte skratt. Nissel reflekterar över Okayplayer med tungt hjärta: i 25 år har hon fått svara på frågor om varför den enda inblandade kvinnan inte nämns i sajtens skapelse, varför mannen hon anställde ersatte henne, eller varför hon inte vet vem som äger den. Hon har lärt sig hur många kvinnor – mestadels icke-vita – som har raderats från sina skapelser när internet blev ett företagsjättevaruhus. Hon är stolt över sin del i internethiphopens historia men hatar hur många kvinnor hon möter som har raderats.

Hennes biopictagline? 'Hon hade skämt, trauma och en mycket misstänksam relation med duvor.' Vi skulle titta på det.